Att dela upp scenografi, mask och dockor i olika kategorier kan ibland vara svårt inom min genre. De hänger alltid mycket tätt samman. Scenografin anpassas ofta till figurer som kan vara både pyttesmå och jättestora. Ibland är delar av scenografin också karaktärer (tänk Enterna i Sagan om Ringen, t.ex) I en av mina tidigaste produktioner hade en docka en lång blå klänning som senare blev en flod i lanskapet. Allting är levande och saker kan ha flera funktioner i berättelsen.

Scenografin i sin helhet är också ett levande väsen. Förutom de påtagliga tingen finns också alltid den abstrakta dimensionen av färg, form och material som ger viktig information. Just detta sätt att skapa scenkonst har varit lockelsen för mig. Dockteatern blev därför ett paradis vad gäller möjligheter att skapa förtrollande illusioner där scenens magi kan få fullt utlopp. Bilden blir det centrala mediet för att berätta historien, snarare än ordet, och steget från måleri är inte långt. 

Min förhoppning är att fler ska få upp ögonen för denna konstart och dess gränslösa möjligheter att fungera lika bra för vuxna som för barn och på alla sorters scener. Stora världar skapas i miniatyr och vi kan resa genom rymderna med mycket enkla medel – utan att det krävs någon avancerad teknik. Lika effektivt som i ett välgjort dataspel förflyttas vi in i andra dimensioner. Allt tack vare publikens medskapande fantasi.